Materialen och teknologierna för chassiskyddsrustning (chassipansar) har genomgått flera generationers utveckling. Tidiga första-generationsprodukter innehöll huvudsakligen asfalt, var billiga, men var benägna att spricka efter torkning. Vattenansamling i dessa sprickor kunde utlösa en "batterieffekt", vilket förvärrade chassikorrosion, och fasades därför ut av marknaden. Andra-generationsprodukter var olje-baserade (lösningsmedels-baserade) chassirosthämmare, vars thinner ofta var mycket giftiga komponenter som toluen, som var skadliga för människor. Det resulterande limskiktet var hårt, benäget att spricka och saknade elasticitet, med medelmåttig ljudisolering. De används sällan i områden med strikta miljöbestämmelser.
Tredje-generationens vattenlösliga (miljövänliga) chassirosthämmare använder vatten som thinner, innehåller inga giftiga ämnen och har fördelar som stark vidhäftning, god elasticitet i limskiktet och betydande ljudisolering av chassi, vilket gör dem till det vanliga valet på den nuvarande marknaden. Den senaste fjärde-generationens produkter använder kompositpolymerhartsfärger och andra material, vilket ytterligare optimerar miljövänlighet, stabilitet och skyddande prestanda, vilket gör dem till valet för den avancerade marknaden. Från tidiga produkter som innehåller asfalt och giftiga lösningsmedel till dagens miljövänliga,-beläggningsmaterial med hög prestanda, den tekniska upprepningen av chassiskydd återspeglar marknadens ständigt-ökande krav på skyddseffekter, miljöstandarder och körkomfort.
